Sentiti d’accordo… – Harry Martinson

Bryce Cameron Liston, A Winter’s tale, 2012

 

Sentiti d’accordo in tempo con tutto quello che perisce
e lascia che il cuore raccolga tutta la sua nostalgia
che è molto grande e non si contiene in nessuna tomba.
Fai di questa nostalgia la canzone del cuore.

Sentiti d’accordo in tempo con il ruscello che s’irrigidisce
e raggricchiato gela sotto il ponte.
Una volta era il nastro piú bello nei capelli dei campi dell’estate.
Una volta correva selvatico in un argenteo serpeggiare attraverso una foresta.
Era una primavera.
Una ragazza tornava a casa con un cesto di spugnole.
Era bella.

Era primavera.

Sentiti d’accordo in tempo
con tutto quello che è degno di essere rimpianto
con tutto quello che si è messo in cammino attraverso l’estate per morire.
Sentiti d’accordo in tempo d’autunno con la foglia gialla
che incerta lascia il suo ramoscello
un giorno quando l’estate abdica nel vento
e l’albero depone la sua corona
sul guanciale di muschio che dovrà sopravvivere.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Cicala”, in “Harry Martinson, Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

∗∗∗

Känn dig ense…

Känn dig ense i tid med allt som förgås
och låt ditt hjärta samla all sin längtan
som är mycket stor och inte ryms i någon grav.
Gör av denna längtan hjärtats sång.

Känn dig ense i tid med den stelnande bäcken
som hopkrypen fryser under bron.
En gång var den det vackraste bandet i sommarmarketnas hår.
En gång sprang den vild och silverslängig fram genom en skog.
Det var en vår.
En flicka gick hem med en korg murklor.
Hon var vacker.

Det var vår.

Känn dig ense i tid
med sådant som är värt att sakna,
med allt som tog vägen genom sommaren för att dö.
Känn dig ense i höstens tid med det gula lövet
som tveksamt lämnar sin kvist
en dag när sommaren abdikerar i vinden
och trädet lägger ner sin krona
på kudden av mossa som skall överleva.

Harry Martinson

da “Cikada”, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1953

Dopo la pioggia – Lars Gustafsson

Josef Hoflehner, Chestnut Trees, France

 

Il cielo della pioggia estiva come una radiografia
dove luci e vaghe ombre s’intravedono.
Il bosco silenzioso e neanche un uccello.
Il tuo occhio come una goccia versata sotto le nuvole
ha il riflesso del mondo: luci e ombre vaghe.
E all’improvviso tu vedi chi sei veramente:
estraneo confuso tra l’anima e le nuvole.
Dalla sola sottile membrana di un’immagine
il profondo universo e la tenebra dell’occhio sono scissi.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

∗∗∗

Efter regn

Sommarregnets himmel som en röntgenplåt
där ljus och vaga skuggor skymtar.
Skogen tyst och inte ens en fågel.
Ditt eget öga som en utspilld droppe under molnen,
med speglingen av världen: ljus och vaga skuggor.
Och plötsligt ser du vem du är:
förvirrad främling mellan själ och molnen,
blott av den tunna hinnan av en bild
hålls världens djup och ögats mörker skilda.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962 

Primavera nordica – Edith Södergran

Dipinto di Bryce Cameron Liston

 

Tutti i miei castelli d’aria si sono sciolti come neve,
tutti i miei sogni defluiti come acqua,
di tutto ciò che ho amato mi rimane
un cielo azzurro e qualche pallida stella.
Il vento si muove piano tra gli alberi.
Il vuoto riposa. L’acqua è silenziosa.
Il vecchio abete sta sveglio e pensa
alla nuvola bianca baciata in sogno.

Edith Irene Södergran

(Traduzione di Piero Pollesello)

dalla rivista “Poesia”, Anno X, Aprile 1997, N. 105, Crocetti Editore

∗∗∗

Nordisk vår

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Edith Irene Södergran

da “Triumf att finnas till: dikter i urval”, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1948

Sfere di fuoco – Tomas Tranströmer

Kōgyo Tsukioka, Fireflies, 1910

 

Nei mesi oscuri la mia vita scintillava
solo quando ti amavo.
Come la lucciola si accende e si spegne, si accende e si spegne,
– dai bagliori si può seguire il suo cammino
nel buio della notte tra gli ulivi.

Nei mesi oscuri l’anima stava rannicchiata
e senza vita
ma il corpo veniva dritto verso di te.
Il cielo notturno mugghiava.
Furtivi mungevamo il cosmo e siamo sopravvissuti.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La piazza selvaggia”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2001

***

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.

Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tomas Tranströmer

da “Det Vilda torget”, Bonnier, 1983 

Una notte d’inverno – Tomas Tranströmer

 

La tempesta poggia la sua bocca alla casa
e soffia per emettere un suono.
Dormo inquieto, mi giro, leggo
il testo della tempesta assopita.

Ma gli occhi del bambino sono spalancati al buio
e il temporale mugola per lui.
Entrambi amano le lampade che dondolano.
Entrambi sono a metà strada dal linguaggio.

La tempesta ha mani infantili e ali.
La carovana si lancia verso la Lapponia.
E la casa avverte la sua costellazione di chiodi
che tiene insieme le pareti.

La notte è immobile sul nostro pavimento
(dove tutti i passi attutiti
riposano come foglie affondate in uno stagno)
ma fuori infuria la notte!

Sul mondo passa una piú grave tempesta.
Poggia la sua bocca alla nostra anima
e soffia per emettere un suono – temiamo
che la tempesta soffiando ci svuoti.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Il cielo incompiuto”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2011

***

En vinternatt

Stormen sätter sin mun till huset
       och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
       blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
       och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
       Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
       Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
       som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
       (där alla förklingade steg
vilar som sjunka löv i en damm)
       men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.
       Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
       att stormen blåser oss tomma.

Tomas Tranströmer

da “Den halvfärdiga himlen”, Stockholm: Bonnier, 1962