Vita – Lars Gustafsson

 

La vita scorre attraverso il mio tempo,
e io, un volto non rasato,
dove le rughe sono profonde, analizzo
le tracce.

Pensieri come bestiame,
avanzano sulla strada per bere,
estati perdute ritornano, ad una ad una,

profonda come il cielo viene la malinconia,
per la pianta di carice che fu,
e le nuvole che allora rotolavano più bianche,

eppure so che tutto è uguale,
che tutto è come allora e irraggiungibile;
perché sono al mondo,

e perché mi prende la malinconia?
E gli stessi lillà profumano come allora.
Credimi: c’è un’immutabile felicità.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Enrico Tiozzo)

dalla rivista “Poesia”, Anno XXIII, Maggio 2010, N. 249, Crocetti Editore

∗∗∗

Liv

Liv strömmar genom min tid.
och jag, ett orakat ansikte,
dar vecken djupnar, granskar spåren

Tankar som boskap
fram till vågen för att dricka,
förlorade somrar återvänder, en för en,

kommer ett himmelsdjupt vemod
över ett stanrgras som var.
och molnen som rullade vitare då.

och anda vet jag att allt år detsamma
att allt år som då och oåtkomligt:
varför ar jag i världen.

och varför kommer det till mig?
Och samma syrener doftar som då:
Tro mig: det finns en oföränderlig lycka.

Lars Gustafsson

da “En privatmans dikter”, PAN/Norstedt, 1967

L’attimo – Karin Boye

Karin Boye

 

Nessun cielo di una notte d’estate senza respiro
giunge così profondo nell’eternità,
nessun lago, quando le nebbie si diradano,
riflette una calma simile
come l’attimo –

quando i confini della solitudine si cancellano
e gli occhi diventano trasparenti
e le voci diventano semplici come venti
e niente c’è più da nascondere.
Come posso ora aver paura?
Io non ti perderò mai.

Karin Boye

(Traduzione di Valeria Marcheschi)

da “Per l’albero, 1935”, in “Karin Boye, Poesie”, Le Lettere, Firenze, 1994

∗∗∗

Den stunden

Ingen andlös sommarmattshimmel
når så långt in i evighten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden –

då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
ods ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.

Karin Boye

da “För trädets skull”, Albert Bonniers Förlag, 1935

Primavera nordica – Edith Södergran

Dipinto di Bryce Cameron Liston

 

Tutti i miei castelli d’aria si sono sciolti come neve,
tutti i miei sogni defluiti come acqua,
di tutto ciò che ho amato mi rimane
un cielo azzurro e qualche pallida stella.
Il vento si muove piano tra gli alberi.
Il vuoto riposa. L’acqua è silenziosa.
Il vecchio abete sta sveglio e pensa
alla nuvola bianca baciata in sogno.

Edith Irene Södergran

(Traduzione di Piero Pollesello)

dalla rivista “Poesia”, Anno X, Aprile 1997, N. 105, Crocetti Editore

∗∗∗

Nordisk vår

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Edith Irene Södergran

da “Triumf att finnas till: dikter i urval”, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1948

Sentiti d’accordo… – Harry Martinson

Bryce Cameron Liston, A Winter’s tale, 2012

 

Sentiti d’accordo in tempo con tutto quello che perisce
e lascia che il cuore raccolga tutta la sua nostalgia
che è molto grande e non si contiene in nessuna tomba.
Fai di questa nostalgia la canzone del cuore.

Sentiti d’accordo in tempo con il ruscello che s’irrigidisce
e raggricchiato gela sotto il ponte.
Una volta era il nastro piú bello nei capelli dei campi dell’estate.
Una volta correva selvatico in un argenteo serpeggiare attraverso una foresta.
Era una primavera.
Una ragazza tornava a casa con un cesto di spugnole.
Era bella.

Era primavera.

Sentiti d’accordo in tempo
con tutto quello che è degno di essere rimpianto
con tutto quello che si è messo in cammino attraverso l’estate per morire.
Sentiti d’accordo in tempo d’autunno con la foglia gialla
che incerta lascia il suo ramoscello
un giorno quando l’estate abdica nel vento
e l’albero depone la sua corona
sul guanciale di muschio che dovrà sopravvivere.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Cicala”, in “Harry Martinson, Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

∗∗∗

Känn dig ense…

Känn dig ense i tid med allt som förgås
och låt ditt hjärta samla all sin längtan
som är mycket stor och inte ryms i någon grav.
Gör av denna längtan hjärtats sång.

Känn dig ense i tid med den stelnande bäcken
som hopkrypen fryser under bron.
En gång var den det vackraste bandet i sommarmarketnas hår.
En gång sprang den vild och silverslängig fram genom en skog.
Det var en vår.
En flicka gick hem med en korg murklor.
Hon var vacker.

Det var vår.

Känn dig ense i tid
med sådant som är värt att sakna,
med allt som tog vägen genom sommaren för att dö.
Känn dig ense i höstens tid med det gula lövet
som tveksamt lämnar sin kvist
en dag när sommaren abdikerar i vinden
och trädet lägger ner sin krona
på kudden av mossa som skall överleva.

Harry Martinson

da “Cikada”, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1953

Dopo la pioggia – Lars Gustafsson

Josef Hoflehner, Chestnut Trees, France

 

Il cielo della pioggia estiva come una radiografia
dove luci e vaghe ombre s’intravedono.
Il bosco silenzioso e neanche un uccello.
Il tuo occhio come una goccia versata sotto le nuvole
ha il riflesso del mondo: luci e ombre vaghe.
E all’improvviso tu vedi chi sei veramente:
estraneo confuso tra l’anima e le nuvole.
Dalla sola sottile membrana di un’immagine
il profondo universo e la tenebra dell’occhio sono scissi.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

∗∗∗

Efter regn

Sommarregnets himmel som en röntgenplåt
där ljus och vaga skuggor skymtar.
Skogen tyst och inte ens en fågel.
Ditt eget öga som en utspilld droppe under molnen,
med speglingen av världen: ljus och vaga skuggor.
Och plötsligt ser du vem du är:
förvirrad främling mellan själ och molnen,
blott av den tunna hinnan av en bild
hålls världens djup och ögats mörker skilda.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962