Certo che fa male – Karin Boye

 

Certo che fa male, quando i boccioli si rompono.
Perché dovrebbe altrimenti esitare la primavera?
Perché tutta la nostra bruciante nostalgia
dovrebbe rimanere avvinta nel gelido pallore amaro?
Involucro fu il bocciolo, tutto l’inverno.
Cosa di nuovo ora consuma e spinge?
Certo che fa male, quando i boccioli si rompono,
male a ciò che cresce
male a ciò che racchiude.

Certo che è difficile quando le gocce cadono.
Tremano d’inquietudine pesanti, stanno sospese
si aggrappano al piccolo ramo, si gonfiano, scivolano
il peso le trascina e provano ad aggrapparsi.
Difficile essere incerti, timorosi e divisi,
difficile sentire il profondo che trae, che chiama
e lì restare ancora e tremare soltanto
difficile voler stare
e volere cadere.

Allora, quando più niente aiuta
si rompono esultando i boccioli dell’albero,
allora, quando il timore non più trattiene,
cadono scintillando le gocce dal piccolo ramo,
dimenticano la vecchia paura del nuovo
dimenticano l’apprensione del viaggio –
conoscono in un attimo la più grande serenità
riposano in quella fiducia
che crea il mondo.

Karin Boye

(Traduzione di Valeria Marcheschi)

da “Karin Boye, Poesie”, Le Lettere, Firenze, 1994

 ***

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye

da “För trädets skull”, Albert Bonniers Förlag, 1935

«Sento i tuoi passi nella sala» – Karin Boye

 

Sento i tuoi passi nella sala,
sento in ogni nervo i tuoi rapidi passi
che nessuno nota altrimenti.
Intorno a me soffia un vento di fuoco.
Sento i tuoi passi, i tuoi amati passi,
e l’anima fa male.

Cammini lontano nella sala,
ma l’aria ondeggia dei tuoi passi
e canta come canta il mare.
Ascolto, prigioniera dell’oppressione che consuma.
Nel ritmo del tuo ritmo, nel tempo del tuo
batte il mio polso nella fame.

Karin Boye

(Traduzione di Daniela Marcheschi)

da “Karin Boye, Poesie”, Le Lettere, Firenze, 1994

∗∗∗

«Jag känner dina steg i salen»

Jag känner dina steg i salen,
Jag känner i var nerv dina hastiga steg,
som annars ingen märker.
Omkring mig sveper en vind av eld.
Jag känner dina steg, dina älskade steg,
och själen värker.

Du går långt borta i salen,
men luften böljar av dina steg
och sjunger som havet sjunger.
Jag lyssnar, fången i förtärande tvång.
I rytmen av din rytm, i takten av din
slår min puls i hunger.

Karin Boye

da “Härdarna”Bonniers Förlag1927 

Aprile e Silenzio – Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer, foto di Ulla Montan

 

La primavera giace deserta.
Scuro come il velluto il fossato
si snoda al mio fianco
senza immagini riflesse.

Soli a splendere
sono dei fiori gialli.

Mi porta la mia ombra,
come la sua nera custodia
un violino.

La sola cosa che voglio dire
brilla fuori dalla mia portata
come l’argento
del banco dei pegni.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La gondola a lutto, 1996”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2011

∗∗∗

April och Tystnad

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fjol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pandånaren.

Tomas Tranströmer

da “Sorgegondolen”, Bonnier, Stockholm 1996

Sulla ricchezza dei mondi abitati – Lars Gustafsson

Lars Gustafsson, foto di Renate von Mangoldt

 

In alcuni mondi si è confermata
la congettura di Riemann sui numeri primi

In alcuni mondi sono strappate
ad antichissimi funghi confessioni sommarie

In qualche mondo il buio piú profondo è illuminato
da meravigliose pietre parlanti

In parecchi mondi l’estate dura
un secolo, e quelli che hanno la sfortuna

di nascere nei secoli invernali
trascorrono la vita dormendo

rivoltati e rinvolti nelle pellicce
bozzoli grigio chiari

In alcuni mondi anche questa poesia
è già stata scritta e scartata

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

∗∗∗

Om de bebodda världarnas rikedom

I några världar har man bekräftat
Riemanns förmodan om primtalen

I några världar avtvingar man
uråldriga svampar utdragna bekännelser

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt inånga världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vintems sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

I några våddar bar även denna dikt
redan skrivits och förkastats

Lars Gustafsson

da “Om begagnandet av elden”, 2010

Di notte – Lars Gustafsson

Vincent van Gogh, Baum, vom Wind gepeitscht, 1883

 

Come quando di notte alberi e vento
insieme sembrano mossi da un terzo
che è la tenebra fitta che ti è accanto,
allora i tuoi pensieri indietreggiano.

All’orizzonte una luce d’alba.
Esiste per qualcun altro,
da te è lontana;
il suo debole moto è il tempo.

Di notte qualcuno si sveglia,
il suo cuore batte forte.
Non sa piú chi è,
il suo nome non ha alcun significato.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

***

Om natten

Som när om natten träd och vind,
tillsammans synas röras av ett tredje,
som är mörkret tätt invid dig,
så viker dina tankar då tillbaka.

Vid horisonten är ett gryningsljus.
Det finns för någon annan,
det är långt ifrån dig;
dess svaga rörelse är tiden.

Om natten vaknar någon,
och hans hjärta bultar hårt.
Då vet han inte längre vem han är,
hans namn har ingen mening.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962