Una notte d’inverno – Tomas Tranströmer

 

La tempesta poggia la sua bocca alla casa
e soffia per emettere un suono.
Dormo inquieto, mi giro, leggo
il testo della tempesta assopita.

Ma gli occhi del bambino sono spalancati al buio
e il temporale mugola per lui.
Entrambi amano le lampade che dondolano.
Entrambi sono a metà strada dal linguaggio.

La tempesta ha mani infantili e ali.
La carovana si lancia verso la Lapponia.
E la casa avverte la sua costellazione di chiodi
che tiene insieme le pareti.

La notte è immobile sul nostro pavimento
(dove tutti i passi attutiti
riposano come foglie affondate in uno stagno)
ma fuori infuria la notte!

Sul mondo passa una piú grave tempesta.
Poggia la sua bocca alla nostra anima
e soffia per emettere un suono – temiamo
che la tempesta soffiando ci svuoti.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Il cielo incompiuto”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2011

***

En vinternatt

Stormen sätter sin mun till huset
       och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
       blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
       och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
       Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
       Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
       som håller väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
       (där alla förklingade steg
vilar som sjunka löv i en damm)
       men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.
       Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
       att stormen blåser oss tomma.

Tomas Tranströmer

da “Den halvfärdiga himlen”, Stockholm: Bonnier, 1962

Aprile e Silenzio – Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer, foto di Ulla Montan

 

La primavera giace deserta.
Scuro come il velluto il fossato
si snoda al mio fianco
senza immagini riflesse.

Soli a splendere
sono dei fiori gialli.

Mi porta la mia ombra,
come la sua nera custodia
un violino.

La sola cosa che voglio dire
brilla fuori dalla mia portata
come l’argento
del banco dei pegni.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La gondola a lutto, 1996”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2011

∗∗∗

April och Tystnad

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fjol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pandånaren.

Tomas Tranströmer

da “Sorgegondolen”, Bonnier, Stockholm 1996

Sfere di fuoco – Tomas Tranströmer

Kōgyo Tsukioka, Fireflies, 1910

 

Nei mesi oscuri la mia vita scintillava
solo quando ti amavo.
Come la lucciola si accende e si spegne, si accende e si spegne,
– dai bagliori si può seguire il suo cammino
nel buio della notte tra gli ulivi.

Nei mesi oscuri l’anima stava rannicchiata
e senza vita
ma il corpo veniva dritto verso di te.
Il cielo notturno mugghiava.
Furtivi mungevamo il cosmo e siamo sopravvissuti.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La piazza selvaggia”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2001

***

Eldklotter

Under de dystra månaderna gnistrade mitt liv till
bara när jag älskade med dig.

Som eldflugan tänds och slocknar, tänds och slocknar
– glimtvis kan man följa dess väg
i nattmörkret mellan olivträden.

Under de dystra månaderna satt själen hopsjunken
och livlös
men kroppen gick raka vägen till dig.
Natthimlen råmade.
Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.

Tomas Tranströmer

da “Det Vilda torget”, Bonnier, 1983 

I ricordi mi vedono – Tomas Tranströmer

Foto di Jerry Uelsmann


Un mattino di giugno, troppo presto
per svegliarsi, troppo tardi per riprendere sonno.

Devo uscire nel verde gremito
di ricordi, e mi seguono con lo sguardo.

Non si vedono, si fondono totalmente
con lo sfondo, camaleonti perfetti.

Cosí vicini che li sento respirare
benché il canto degli uccelli sia assordante.

Tomas Tranströmer

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “La piazza selvaggia”, in “Poesia dal silenzio”, Crocetti Editore, 2001

***

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kamaleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Tomas Tranströmer

da “Det Vilda torget”, Bonnier, 1983