Vincent van Gogh, Baum, vom Wind gepeitscht, 1883

Come quando di notte alberi e vento
insieme sembrano mossi da un terzo
che è la tenebra fitta che ti è accanto,
allora i tuoi pensieri indietreggiano.

All’orizzonte una luce d’alba.
Esiste per qualcun altro,
da te è lontana;
il suo debole moto è il tempo.

Di notte qualcuno si sveglia,
il suo cuore batte forte.
Non sa piú chi è,
il suo nome non ha alcun significato.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

***

Om natten

Som när om natten träd och vind,
tillsammans synas röras av ett tredje,
som är mörkret tätt invid dig,
så viker dina tankar då tillbaka.

Vid horisonten är ett gryningsljus.
Det finns för någon annan,
det är långt ifrån dig;
dess svaga rörelse är tiden.

Om natten vaknar någon,
och hans hjärta bultar hårt.
Då vet han inte längre vem han är,
hans namn har ingen mening.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962 

Foto di Josef Sudek

Quel giorno blu d’autunno sbrigliato
l’aria un nuovo mare di cristallo,
e sul suo fondo i boschi e i campi,
appena mossi dal vento e inondati di luce.
Ma nel bosco di querce dov’era l’ombra
e le foglie cadevano come monete che nessuno osa toccare,
allora apparvero a briglia sciolta tre cavalieri.

Della loro meta nulla possiamo dirvi.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

∗∗∗

Sagobild

Denna dag var blå av hejdlös höst,
luften ett nytt kristalliskt hav,
och på dess botten skogarna och fälten,
knappt rörda utav vind men genomlysta.
Men genom ekskogen där skuggan fanns
och löven föll likt mynt som ingen vågar röra,
syntes då tre ryttare i sporrsträck.

Om deras mål får vi ej tala.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962 

Lars Gustafsson, foto di Renate von Mangoldt

In alcuni mondi si è confermata
la congettura di Riemann sui numeri primi

In alcuni mondi sono strappate
ad antichissimi funghi confessioni sommarie

In qualche mondo il buio piú profondo è illuminato
da meravigliose pietre parlanti

In parecchi mondi l’estate dura
un secolo, e quelli che hanno la sfortuna

di nascere nei secoli invernali
trascorrono la vita dormendo

rivoltati e rinvolti nelle pellicce
bozzoli grigio chiari

In alcuni mondi anche questa poesia
è già stata scritta e scartata

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

∗∗∗

Om de bebodda världarnas rikedom

I några världar har man bekräftat
Riemanns förmodan om primtalen

I några världar avtvingar man
uråldriga svampar utdragna bekännelser

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt inånga världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vintems sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

I några våddar bar även denna dikt
redan skrivits och förkastats

Lars Gustafsson

da “Om begagnandet av elden”, 2010

La vita scorre attraverso il mio tempo,
e io, un volto non rasato,
dove le rughe sono profonde, analizzo
le tracce.

Pensieri come bestiame,
avanzano sulla strada per bere,
estati perdute ritornano, ad una ad una,

profonda come il cielo viene la malinconia,
per la pianta di carice che fu,
e le nuvole che allora rotolavano più bianche,

eppure so che tutto è uguale,
che tutto è come allora e irraggiungibile;
perché sono al mondo,

e perché mi prende la malinconia?
E gli stessi lillà profumano come allora.
Credimi: c’è un’immutabile felicità.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Enrico Tiozzo)

dalla rivista “Poesia”, Anno XXIII, Maggio 2010, N. 249, Crocetti Editore

∗∗∗

Liv

Liv strömmar genom min tid.
och jag, ett orakat ansikte,
dar vecken djupnar, granskar spåren

Tankar som boskap
fram till vågen för att dricka,
förlorade somrar återvänder, en för en,

kommer ett himmelsdjupt vemod
över ett stanrgras som var.
och molnen som rullade vitare då.

och anda vet jag att allt år detsamma
att allt år som då och oåtkomligt:
varför ar jag i världen.

och varför kommer det till mig?
Och samma syrener doftar som då:
Tro mig: det finns en oföränderlig lycka.

Lars Gustafsson

da “En privatmans dikter”, PAN/Norstedt, 1967

Josef Hoflehner, Chestnut Trees, France

Il cielo della pioggia estiva come una radiografia
dove luci e vaghe ombre s’intravedono.
Il bosco silenzioso e neanche un uccello.
Il tuo occhio come una goccia versata sotto le nuvole
ha il riflesso del mondo: luci e ombre vaghe.
E all’improvviso tu vedi chi sei veramente:
estraneo confuso tra l’anima e le nuvole.
Dalla sola sottile membrana di un’immagine
il profondo universo e la tenebra dell’occhio sono scissi.

Lars Gustafsson

(Traduzione di Maria Cristina Lombardi)

da “Sulla ricchezza dei mondi abitati”, Crocetti Editore, 2010

∗∗∗

Efter regn

Sommarregnets himmel som en röntgenplåt
där ljus och vaga skuggor skymtar.
Skogen tyst och inte ens en fågel.
Ditt eget öga som en utspilld droppe under molnen,
med speglingen av världen: ljus och vaga skuggor.
Och plötsligt ser du vem du är:
förvirrad främling mellan själ och molnen,
blott av den tunna hinnan av en bild
hålls världens djup och ögats mörker skilda.

Lars Gustafsson

da “Ballongfararna”, Norstedt, 1962