Sentiti d’accordo… – Harry Martinson

Bryce Cameron Liston, A Winter’s tale, 2012

 

Sentiti d’accordo in tempo con tutto quello che perisce
e lascia che il cuore raccolga tutta la sua nostalgia
che è molto grande e non si contiene in nessuna tomba.
Fai di questa nostalgia la canzone del cuore.

Sentiti d’accordo in tempo con il ruscello che s’irrigidisce
e raggricchiato gela sotto il ponte.
Una volta era il nastro piú bello nei capelli dei campi dell’estate.
Una volta correva selvatico in un argenteo serpeggiare attraverso una foresta.
Era una primavera.
Una ragazza tornava a casa con un cesto di spugnole.
Era bella.

Era primavera.

Sentiti d’accordo in tempo
con tutto quello che è degno di essere rimpianto
con tutto quello che si è messo in cammino attraverso l’estate per morire.
Sentiti d’accordo in tempo d’autunno con la foglia gialla
che incerta lascia il suo ramoscello
un giorno quando l’estate abdica nel vento
e l’albero depone la sua corona
sul guanciale di muschio che dovrà sopravvivere.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Cicala”, in “Harry Martinson, Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

∗∗∗

Känn dig ense…

Känn dig ense i tid med allt som förgås
och låt ditt hjärta samla all sin längtan
som är mycket stor och inte ryms i någon grav.
Gör av denna längtan hjärtats sång.

Känn dig ense i tid med den stelnande bäcken
som hopkrypen fryser under bron.
En gång var den det vackraste bandet i sommarmarketnas hår.
En gång sprang den vild och silverslängig fram genom en skog.
Det var en vår.
En flicka gick hem med en korg murklor.
Hon var vacker.

Det var vår.

Känn dig ense i tid
med sådant som är värt att sakna,
med allt som tog vägen genom sommaren för att dö.
Känn dig ense i höstens tid med det gula lövet
som tveksamt lämnar sin kvist
en dag när sommaren abdikerar i vinden
och trädet lägger ner sin krona
på kudden av mossa som skall överleva.

Harry Martinson

da “Cikada”, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1953

Dora – Harry Martinson

Foto di Édouard Boubat

 

Sotto il cappello di paglia il cui intreccio filtrava il sole sulla tua fronte
gettavano sguardi occhi scuri come more selvatiche, infantilmente penetranti.
Silenziosamente volevi proteggere la scura pioggia di lentiggini del tuo volto.
Ma talvolta dimenticavi te stessa e ridevi.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Venti alisei”, in “Harry Martinson, Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

∗∗∗

Dora

Under hatten av strå vars flätning silade solen över din panna
blickade björnhallonmörka ögon, barnsligt borrande.
Tyst ville du försvara ditt ansiktes mörka regn av fräknar.
Men ibland glömde du dig och skrattade.

Harry Martinson

da “Passad”, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 1945

Appello – Harry Martinson

Foto di Tina Fersino

 

La luna piena risplende nel mare
e tu nel mio cuore.
La riva attende e invecchia. Tu non vieni mai.
Fugace il sentiero lunare sul mare che inghiottí
il veliero col quale a lungo avremmo vagato
condotti dal desiderio, suonando il flauto e la cetra
unendo canto e carne nell’argenteo vento.

Harry Martinson

(Traduzione di Giacomo Oreglia)

da “Le erbe nella Thule”, Einaudi, Torino, 1975

***

Anrop

Fullmånen lyser på havet,
och du i mitt hjärta.
Stranden väntar och åldras. Du kommer aldrig.
Flyktig är mänstrimmans över hav som slukat
båten med vilken vi skulle ha färdats länge
burna av åtrå, spelande flöjt och lyra
enande sång och kött i silvervinden.

Harry Martinson

da “Gräsen i Thule”, Stockholm : Bonnier, 1958